Måndagen den 4/10 - 04

Avresa till Cypern

Efter dagar av packande är det äntligen dax för avresa. Familjen är inpackad tillsammans med alla väskor i bilen. Bredvid mig sitter min far som har äran att köra tillbaka bilen till Boden igen. Nyckeln stoppas i tändningslåset och vrids om och vi är på väg. Efter att ha kört den över fulla Sharanen
till Kallax i GOD tid innan avfärd, meddelar dom via högtalarsystemet att avgången är försenad och framflyttad en halvtimme, till klockan 1500. Verklig avresa blev dock inte förrän klockan 1530. Vi hittade våra platser på rad 12 och 13. Planet var långt ifrån fullsatt. Sedan fälldes det ner små tv-skärmar på var tredjerad där man sedan kunde se en säkerhetsgenomgång. Resan gick bara bra, maten var oätlig men vi fick tag på fyra skålar till båten i matchande färger. När väl piloten satte ned planet på den tredje största ön i medelhavet kom den obligatoriska applåden. Passkontrollen gick bra (tredjegången vi blev kollade). Tullen gick perfekt, och tillslut hade vi allt bagage. Vi började gå genom terminalbyggnaden och fann vid utgången en ving-guide som pekande ut riktningen till bussarna. Buss nummer 21. Vi lastade in vårat bagage i bussen på anvisade plats och gick och
satte oss. Vi hade precist myst ner oss när:
- Finns det en familjen Pettersson här?
Hör vi en guide ropa längst fram ifrån bussen. Tveksamt sträcker vi upp
händerna och erkänner. Han trocklar sig bak till oss.
- Ni har inte bokat transfer resan till hotellet utbrister han.
- Ingår inte det i resan, undrar min fru försynt.
- Vi kollar på biljetten, säger Guiden.
Biljetterna plockas fram. Vi undersöker biljetten från topp till tå.
- Här står det: Transfer NO NO NO, säger Guiden.
- Jamän vi betalar transfern nu då, säger min fru.
- Tyvärr, fullbokat ni får ta taxi.
ÅÅÅÅÅÅÅÅHHHHHHHH

Vi går likt kärring mot strömmen ut ur bussen, letar fram vårat bagage, packar det på en bagagevagn och går tillbaka till terminalen. Taxicentralen ligger alldeles till höger när man kommer ut från flygterminalen. På knagglig engelska försöker vi förklara: Narcissos hotell. Tillslut fattar cyprioterna och en taxichaffis reser sig och ber oss följa med. Vi går till en mercedes av sedan modell. Hur skall det rymmas, fyra stora väskor och en barnvagn.

-One moment please, utbrister chaffisen.

Väskerna placeras omsorgsfullt in och barnvagnen sätts fast med ett snöre halvvägs ned mot asfalten. Priset för resan fastställdes till 32£ (cypriotiska pund ~16 SEK). I 120 km/h rusade vi sedan igenom den mörka, ljumma cypriotiska natten. Från dom halvvägs nedvevade rutorna slog dofter av koskit, bacon och den salta fuktiga luften från havet in i bilen. Resan var en skräckupplevelse då man kör på felsida av vägen på Cypern (vänster trafik). Taxichaffisen han ge oss sin uppfattning om både engelsmän och nu turkar och deras betydelse för ön. Med hårt skjutande däck svängar han plötsligt upp framför ett hotell. Narcissos, vi är framme och vi lever. Som tack för att vi fortfarande levde fick han 35£. Efter en stunds väntan fick vi nyckeln till hotellrummet. Vi fick rum nummer 21, bottenvåningen närmast den stora vägen. Vi tar oss fram genom den långa trånga korridoren till vårat rum. Nyckeln sticks in i nyckelhålet och vrids om. Dörren öppnas och den fuktiga luften som varit instängd smiter ut förbi våra ansikten. Flämtande släpar Erika in sig i rummet.

- Hur tänder man lyset, hörs det innifrån det mörka rummet.

- Stoppa in nyckeln i hålet ovanför spisen, sägs det utifrån korridoren.

Och vips : "I can see the light".

Vi räknade snabbt över antalet sängplatser och det stämde. Kudden och lakan stämde också men täcken saknades ett. I våran kingsize dubbelsäng skulle vi dela på en chockladbrun filt med ett lakan, inte fräscht. Efter en snabb omfördelning av lakan hade alla något att gömma sig under inför natten. Vi var på plats inkvarterade och redo att sova våran första natt på Cypern.